RSS Flöde

Han kommer inte dö han kommer inte dö….

Postat den

Och för att skriva något som inte är 60% parodi och 40% ironi så kan jag berätta om den kalla kåren som ilade längs min rygg och skräcken som parkerade sina klor i min mage.

När pojkarna kom in från sin utelek var de kalla och ville in i dusch och bad direkt. Casper tog badet och Christopher-Robin duschen.

När Christopher-Robins lungor fylls med varm luft hostar han, hostan riktigt skäller och han kan inte sluta… Jag VET att det inte ÄR kruppen, jag VET att det kommer gå över… Det tar bara en minut så går det över, rent praktiskt vet jag det. Men i min mage bildas en stor klump, en rädsla som inte på något sett går att beskriva.

Jag vet att jag inte ska känna så, jag vet att jag måste tänka på annat. Jag får inte förstärka Christopher-Robins sjukdomsbild. Men det är så svårt, även om jag VET att han inte kommer dö, även om jag vet att det absolut inte kommer hända när han står i varma ångor i duschen så blir jag rädd.

Rädslan att det ska hända igen, rädslan att han inte vaknar upp nästa gången. Precis som rädslan kommer varje gång de ska ta nya prover… Tänk om det hittar något som INTE går att laga.. Man ska inte ”tänka om” man ska leva i nuet, ta dagen som den kommer. Jag ska inte vara rädd är juh inte jag som ”lider” är juh inte jag som är sjuk… MEN han är min lilla kille, han är mitt barn, jag satt och vakade över ett barn de inte visste skulle överleva, jag såg hans hud dras in mellan revbenen på hans taniga kropp, jag såg läkarnas förvirring, jag såg paniken i allas ögon. Det var jag som stod där i rummet och såg mitt barn försvinna in i havet av okända läkare.

Han sov, han minns inte, han känner ingen egen rädsla. Han minns genom mig, han känner min rädsla.

Jag vet att det är länge sedan men jag tror ALDRIG min rädsla kommer försvinna.

 

Annonser

»

  1. skickar några kramar! Hälsa Christopher-Robin från faster Therese och hälsa lill-cappi också! 🙂

    Svara
  2. Jag tror inte rädslan någonsin försvinner. Om än Nova ”bara” hade feberkramp och de varade i sekunder så blir jag livrädd varje gång hon har feber. Nu är hon så stor att det inte ska hända igen enligt läkarna men ändå. Hur kan man egentligen vara säker på att det var feberkramp? Tänk om det var nåt annat liksom? Tankarna snurrar runt. Att se sitt barn livlöst är så ofattbart otäckt att det inte går att beskriva. Hur hjälplös man känner sig. *ryser*
    Fatta hur förtvivlad man kände sig när Nova fick feber i Frankrike i somras…Sitta här hemma, hundratals mil därifrån. Fy bubblan! Hon fick ju ingen kramp men ändå. 😦

    Skickar dig styrkekramar.

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: